I början av 1900-talet hade industrialiseringen, urbaniseringen och kriget lett till att många barn drev omkring på städernas gator i Finland utan skydd och omsorg. Många tyckte synd om dessa barn, men för Eva Lindfors (1868 – 1948) räckte det inte.

Efter förebild från Skottland skapade hon Barnens By utanför Borgå, där värnlösa finlandssvenska barn skulle ges en trygg uppväxt under så hemlika förhållanden som bara möjligt. Men vägen dit var lång och krokig. Tack vare bergsrådet Lennart och Hjördis Baumgartners storartade donation, stort stöd av presidengemåler som Signe Relander och Ellen Svinhufvud, generösa bidrag och insatser av näringslivet, medborgaraktivister och kulturpersonligheter samt Eva Lindfors brinnande engagemang kunde målet uppnås.

Barnens By står kvar än idag, men nu för finlandssvenskar som behöver hjälp p g a funktionsnedsättningar.

Historiken är en gripande berättelse om en kvinna med en vision som hon också förverkligade. Samtidigt gör denna rikligt illustrerade bok nedslag i den finländska socialhistorien men också språkfrågan. Barnens By blev ett bevis på att Svenskfinland tar hand om sina allra svagaste.

William Quarrier (1829–1903)

William Quarrier hade förlorat sin far i kolera och fann sig själv snart utlämnad i Glasgows sjabbiga kvarter. Som blott sjuåring började han jobba med att tillverka nålar. Redan som åtta år gammal blev han lärling hos en skomakare i staden. Senare i livet blev han skohandlare med en egen framgångsrik butikskedja.

William Quarrier använde sina erfarenheter, sin förmögenhet och sin initiativförmåga till att grunda den skotska förlagan till Barnens By. Så skildrar han en ögonblicksbild från sitt liv på 1830-talet, som fick honom att ägna sitt liv till att hjälpa utsatta barn och ungdomar.

”En liten gosse stod barfota, frusen och hungrig på huvudgatan i Glasgow. Han hade inte känt smaken av mat på en och en halv dag och varje förbipasserande vuxen ignorerade honom. Gossen kunde inte förstå varför ingen brydde sig om honom, ett litet värnlöst barn. Han tänkte i sitt stilla sinne att han aldrig skulle göra som dessa blundande människor, utan skulle i stället hjälpa de utsatta så gott han kunde.”

Under den viktorianska eran stod det brittiska imperiet på höjden av sin ekonomiska och politiska makt. I många rikas ögon var fattiga barn ointressanta och ett obehagligt samhälleligt fenomen som bara förekom på de smutsiga och farliga bakgatorna särskilt i de större städerna. Dessa medellösa och nödställda barn kunde sällan gå i skola och tvingades börja arbeta i ett tidigt skede av livet. William Quarrier trodde att bara man kunde erbjuda dessa barn och ungdomar stöd och möjligheter skulle man uppmuntra dem att klara sig. Han började samla medel.

År 1876 köpte William ett stort markområde vid Bridge-of-Weir för inkomna donationer. Tilltron till att Gud skulle hjälpa till med penninginflödet var stort. Så han kontaktade omgående arkitekt Robert Bryden som planerade hus för ändamålet. Religionens betydelse var central för William, men han var även själv en fenomenal kommunikatör. Han kunde för allmänheten rita upp den stora bilden av projektet samtidigt som han gick in i detaljer och kunde framföra deekonomiska realiteterna. Det var framgångsrikt. Den allt större medelklassen ville hjälpa barnen men också skydda sig själva. Värnlösa barn var ett stort problem som bidrog till smittosamma sjukdomar, kriminalitet och var dessutom ettomänskligt och obehagligt fenomen i samhället. År 1878 öppnades “Barnens By” i Skottland. Två hus för 25–30 barn var stod klara samt en större byggnad som fungerade både som skola och kyrka. År 1882 fanns det redan tio hus i byn och antalet barn som bodde där var nästan 300. Byn växte i takt med penningflödet. Några år senare var mängden hus redan 50 och skaran av barn uppe i 1 500 personer. Det fanns redan då skilda byggnader för skola, kyrka, verkstädersamt t.o.m. ett skolskepp som förberedde pojkarna för en karriär inom flottan.

Eva Lindfors (1868–1948)

När man gör en tidsresa till år 1934 och Barnens By i Borgå i det hus som närmast liknar en pepparkaksvilla kan man nästan se framför sig den eleganta fru Eva Lindfors. Hon sitter i en fåtölj med en väl uppsatt frisyr, iklädd en vacker klänning och läser en bok i brasans sken. Det är kvällen innan republikens president Pehr Evind Svinhufvud med gemål och en lång rad dignitärer skall besöka henne i villan kallad Onkel Unos stuga. Huset har fått namn efter hennes hädangångne man. Den mysiga och praktfulla villan med en fantastisk havsutsikt är Eva Lindfors personliga donation till det lilla samhället hon skapat från tomma intet. Hon, den lilla värnlösa flickan från Vasa, har trotsat alla motgångar i livet och åstadkommit något konkret och häpnadsväckande. Något som är så otroligt att även republikens president med följe hedrar henne med ett besök.

Eva föddes 1868 i Vasa mitt under den värsta hungersnöden i landet och förlorade sina föräldrar i unga år. När Eva var sju år gammal flyttade hon till Kristinestad och blev fosterdotter hos familjen Olin. Åbobördige skepparsonen och Evas fosterfar Christian Olin (1800–1881) arbetade som tjärvräkare alltså tjärkontrollör vid Tjärhovet

i Kristinestad. Familjen hade sex barn och Eva blev det sjunde barnet i familjen och tog efternamnet Olin. Evas barndom och ungdom blev trygg i Kristinestad hos den välbemedlade familjen Olin. Hon hade möjlighet till skolgång och fick trots en olycksbådande början goda förutsättningar i livet.

Eva ingick äktenskap i december år 1893 med agronom Uno Herman David Lindfors (1867–1915). Unga fru Eva gick fullt in i sin roll som patronessaa på familjens gods, Löfkoski gård beläget i Borgnäs. Efter en rad olyckliga händelsersåldes emellertid gården år 1908 och paret Lindfors flyttade till Helsingfors. Det barnlösa paret gav inte upp sin dröm om en egen gård. År 1910 köpte de Klarvik gård i Mjölbolsta nära Karis. Glädjen över den nya gården varade inte särskilt länge eftersom Uno snart insjuknade och avled hösten 1915 endast 49 år gammal. Änkan Eva stannade på gården ett tag till men sålde den sedan vidare. Från början av år 1917 bodde Eva i Tölö. I detta livsskede hade änkefru Eva Lindfors ännu ingen aning om vad livet ytterligare kunde bjuda på.